Jag har nu varit sjuk alldeles för länge för att jag ska kunna hålla modet uppe. Jag minns när jag och Kekki bodde på Tullgatan och vi pluggade företagsekonomi långt borta i de läskiga lokalerna på LTH-området (ekonomicentrum, hu!) och vi blev sjuka. Såhär sjuka. Jag påmindes om den exakta känslan av hopplöshet och apati som jag upplevde då, idag när jag tvingade mig att gå och köpa juice. Framför mig gick det en man som rökte och cigarettröken kreerade sinnesstämningen av att stå på en balkong med Kekki och tända en cigarett trots att man inte borde för man vet att hostan kommer bli värre alternativt aldrig upphöra om man röker, men man bara står där och känner de (redan från början) futtiga chanser man hade att bli en driven ekonomistjärna försvinna bort i fjärran medan kaffet kallnar ute på den ganska risiga balkongen. Det värsta var att innerst inne tackade jag Gud och alla högre makter jag kunde komma på för att de gav mig något konkret att skylla på. Jag är helt enkelt inte skapad för att genomföra den visionen jag hade när jag var nitton om att jag skulle gå runt med viktiga papper och helt chict klara av att bära upp sekreterar-looken.
Cecilia gör te i köket på Tullgatan för ca 1 miljon år sedan.
Idag så har jag ägnat mig åt att fly från verkligheten en stund. Jag inser att jag är för sjuk för att åta mig några större eller mer krävande uppgifter så jag stannade i sängen istället. Jag läste ut boken om Jack the Ripper, sov och tyckte synd om mig själv. När jag sedan tog det ett steg längre kände jag mig som Colin i Den hemlighetsfulla trädgården, den lille pojken som tror att han är puckelryggig och dödssjuk. Jag ägnade mig sedan åt att brodera ut fantasier om hur det kommer bli när solen kommer och jag är frisk. Det kommer vara underbart, jag kommer ha på mig söta sommarklänningar och perfekt sminkning.
Eskapism när det är som bäst helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar